17 oktober
Om att skapa en hel närvarokultur
I fem år har skolan funnits. Lika länge har vi kämpat i motvind mot ett monster som kallas för ”låg skolnärvaro”. Vi har ägnat timmar åt att diskutera om inte bot, så i alla fall lindring. Hur kan vi göra lektionerna så intressanta och stimulerande att eleverna inte kan låta bli att komma dit? Hur kan vi göra miljön så trygg att ingen känner motvilja till att kliva in här? Utmana lagom. Klappa medhårs lagom. Inte för varmt och inte för kallt. Se konsekvenserna å ena sidan, skapa hopp å den andra. Vi vände ut och in på oss själva i åratal utan att årsstatistiken rörde sig ur fläcken över sina dryga 70 procent närvaro. Vi uppfann svepskäl för att trösta oss; våra elever är ju ovanligt trötta, eller ovanligt ledsna, eller ovanligt någonting annat. Dessbättre trodde vi inte oss själva. Vi ville att skolan skulle hjälpa eleverna att finna mening och sammanhang så att den var värd att gå till.
Vi skapade en närvarogrupp innehållande både pedagoger och elevhälsa. De frågade eleverna en enkel fråga: vad får dig att komma till skolan? Eleverna svarade att kompisar var den viktigaste faktorn. Men hur får man kompisar IRL om man inte kommer till skolan? En insikt växte fram: det finns nog inte bara ett svar här. Vi måste jobba från alla håll med alla olika perspektiv som finns att tillgå. Att främja kamratskap, förebygga otrygghet, bli duktiga på att undervisa och göra eleverna delaktiga i sin skola. För det är ju deras skola! Vi måste försöka bygga en hel närvarokultur som säger ”Du är viktig här, du behövs, du lär dig bara om du kommer till skolan. Alla kan bidra!”.
En dag i mitten av september gjorde jag min vanliga städrunda innan jag gick hem. Stolarna i biblioteket skulle ställas på plats så att det skulle se snyggt och inbjudande ut dagen efter. Plötsligt såg jag ett nytt mönster. Jag är van att städa små öar av stolar. Nu var här en stor anhopning av stolar med ett bord i mitten. Eleverna hade suttit där. Många tillsammans. När en ny person kom, vidgade man ringen. Kanske var alla dessa stolar kvitto på att närvarokulturen var på väg att formas?
Varje fredag följer jag upp den totala skolnärvaro och den stunden har blivit lite av en höjdpunkt, för på skärmen ser jag mest gröna fält vilket betyder att eleven varit på plats. Trots att höstförkylningar grasserat är närvaron tryggt förankrad en bra bit över 80 procent. Någon i personalen utbrister att det beror naturligtvis på att våra ettor är så extraordinärt härliga. Det sistnämnda stämmer bra, men det är våra treor som tagit täten i närvaroligan och visar dem som kommer efter att det är möjligt att våga förändra mönster och att göra det tillsammans. Nu hör jag elevrådet planera halloweenfesten och vet att de kommer att be om finansiering till godis och tävlingspriser. De kommer att vara värda varenda spänn. För att de skrattar och lattjar och löser konflikter och tänker rätt ibland och fel ibland. Men mest av allt för att de inte ger upp.
Helene Degerfelt
