fbpx

Dagens Arena: Hemmasittare är allt annat än lata

Dagens Arena 2019-03-23

Runt om i landet finns tusentals så kallade hemmasittare, elever som av olika anledningar inte förmås att gå till skolan. Vi tog ett snack med experten Ia Sundberg Lax om hur de arbetar med att få dessa ungdomar att återvända.

»Hemmasittare är ett begrepp som handlar om elever som vill vara i skolan, men som av olika anledningar inte förmår det. Och det är en frånvaro där eleven isolerar sig i hemmet, ibland till och med på sitt rum. Man är inte ute på stan, hittar på bus eller hänger med kompisar. Det är ett sätt att lösa en övermäktig situation, man förknippar skolan med ett känslomässigt obehag.

De är oftast giltigt frånvarande. Man kan vara sjukskriven från BUP, eller mamma och pappa som ringer till skolan och förklarar att det inte går för eleven att komma idag så vi måste sjukanmäla. Det finns en stark önskan hos de här eleverna att gå till skolan, att fixa det och en jättestress när man inte gör det.

Termen hemmasittare är vedertagen, men det börjar nu diskuteras om den är bra. De som är kritiska menar att den skuldbelägger eleverna, att de framställs som någon sorts soffpotatis som bara sitter där hemma och inte går till skolan.

Jag tycker att det är ett ganska bra begrepp, för det skiljer och tydliggör den här gruppen från en skolkare som kanske är ute med kompisar och hittar på andra saker. De här eleverna isolerar sig i hemmet.

Problematisk skolfrånvaro pratar man om ibland, men det ser jag mer som ett paraplybegrepp. All längre skolfrånvaro är ju problematisk, oavsett anledning. Men hemmasittare fungerar bra som term för denna grupp, så länge du inte lägger in en värdering i ordet. De är allt annat än lata, och det är inte motivationen som saknas.

Jag tror att det finns ett stort mörkertal.

Det finns ingen enhetlig mätning om hur många hemmasittare det finns, och det finns ett stort behov av att göra en sådan. När vi började arbeta med detta, runt 2008, då pratade Skolverket om 1600 elever med sammanhängande frånvaro längre än en månad. Men det handlade om elever med ogiltig frånvaro.

Ingen av de ungdomar jag träffar är ogiltigt frånvarande, så de är inte med i den statistiken. Skolinspektionen har sedan tittat på dessa, och Kalla Fakta hade ju nyligen en granskning där de talade om 5000 elever.  Jag tycker att det behöver göras en nationell undersökning. Jag tror att det finns ett stort mörkertal. Utifrån hur många föräldrar, kuratorer och socialsekreterare som hör av sig kan jag säga att det är ett utbrett problem. Jag får dagligen såna samtal. Men om det betyder att det är ett ökande problem, eller om det är en effekt av att vi pratar mer om det, kan jag inte avgöra.

Det är många olika faktorer som gör att du blir hemmasittare. Det kan vara olika diagnoser, neuropsykologiska sådana är inte ovanligt, framför allt inom autismspektrum, ADD, ADHD. Man kan ha olika ångestdiagnoser, eller vara deprimerad. Depression är kanske inte anledningen till att du stannar hemma, men redan efter en kort tid hemma är det lätt att utveckla en depression.

Det kan också vara familjefaktorer. Hur är det hemma? Är det ett gott klimat, gör familjen saker tillsammans, hur belastade är föräldrarna? Det påverkar jättemycket. Som förälder behöver du mycket hjälp och stöd i ett sånt här läge.

Det är lätt att luras av att det på ytan ser likadant ut, och då hela tiden sätta in samma typ av åtgärder, men det behöver inte vara samma orsaker som ligger bakom problemet. Därför är det viktigt att titta på hur det ser ut för just den här eleven.

Du går inte från full närvaro till att vara helt hemma.

Problemet uppstår inte heller över en natt. Du går inte från full närvaro till att vara helt hemma. Det börjar ofta med ströfrånvaro, ont i magen, i huvudet, och så blir det mer och mer. Så beskriver faktiskt alla de ungdomar som kommer hit att det började. Man hittar ett sätt att lösa det jobbiga med att vara i skolan.

Vi frågar alltid de ungdomar som vi träffar om de varit mobbade. Och svaret är oftast Nej jag har inte varit mobbad, men jag känner ingen social tillhörighet. Att de inte har kompisar i skolan, att de gör saker som eleven inte gillar. Och kanske hade man kompisar dessförinnan, i de lägre klasserna. Lekte i skogen, spelade fotboll, såna typer av socialt engagemang. Men i högstadieålder blir det mer hänga i korridor, hålla på med telefonen. Och just det där sociala kittet är superviktigt att hjälpa de här ungdomarna med. Det är inte bara att fixa matten och svenskan. För dem handlar det om att få trivas och vara som de är.

När man tittar bakåt kan man se att det varit svårt redan från förskolan och tidigare skolår, men det har funkat. Då har det funnits ett vuxet hållande sammanhang, det har varit mer ok att föräldrar följer till skolan. Man klarar sig, men man har haft det lite kämpigt. Det är oftast i årskurs 5-6 som det börjar bli stora problem. Jag tror att det hänger ihop med att de pedagogiska kraven ökar, man förväntas ta ett större ansvar för sina studier, göra läxor hemma och så. Men också att kraven på att inte bara klara grundskolan, utan även gymnasiet och kanske ha en eller till och med två högskoleexamen för att klara framtidens arbetsmarknad. Hur såna faktorer har påverkat skulle man titta närmare på.

Den grupp som kommer till oss har sällan inlärningssvårigheter, tvärtom kan de vara högt begåvade, men också ojämnt begåvade. Hur skolan har utvecklats har haft stor betydelse för hur de här ungdomarna klarar sin skolgång. Det blev väldigt problematisk för den här typen av elever när skolan ändrades så att de skulle inkluderas i klassrummet, när specialklasser och andra enheter togs bort. Tanken med inkludering är i grunden bra, men måste alla sitta i samma rum? Alla klarar inte det.

Det är vanligt att hem och skola hamnar i konflikter.

Förr pratade man om korridorvandrare som hängde i skolan men inte gick på lektionerna. Och som ändå var i skolan på grund av det sociala kittet. Nu går det ju att hänga med kompisar via telefonen utan att vara i skolan, men jag tror inte att det är därför den här gruppen stannar hemma i sig. Det handlar om att de tycker att det är jättejobbigt att vara i skolan. Att räcka upp handen och säga att de inte förstår, att inte ha någon att vara med på rasten. Men det är klart om jag då istället kan välja att vara hemma och hänga på nätet så vet jag vilket jag hade valt. Det som är fascinerande med den här gruppen är att de samtidigt vet att det inte är bra för dem att göra så. De vet det mycket väl. Att det är skolplikt, att det viktigt att klara skolan. De landar snabbt in i ett katastrof-tänk, hur ska det gå? Hur ska jag klara gymnasiet, få ett jobb, flytta hemifrån? Livet är kört. Det behöver vi inte tala om för dem. Men vi människor är kortsiktiga i våra beslut, så när man står där på måndag morgon så är det inte tankarna om framtiden som styr, utan att det åter känns asläskigt att gå till skolan, så jag vänder på klacken och går hem.

Sedan finns det kanske föräldrar som frånträder sin roll och tycker att någon annan får lösa detta. Men de träffar jag sällan på, kanske för att det blir ett skevt urval. Den gruppen av föräldrar fångas nog upp i andra sammanhang, där kliver socialtjänsten in. De kommer inte hit till oss. Om det betyder att de ungdomarna riskerar att få det ännu svårare vet jag inte, de kanske till och med får snabbare insatser för att samhället kliver in på ett annat sätt. Det skulle man behöva undersöka. Liksom varför föräldrar skulle säga att nu får någon annan ta över, jag har svårt att tro att föräldrar inte bryr sig. Alla föräldrar vill sina barn väl, frågan är vad man förmår och vilka belastningar som finns.

De föräldrar som kommer till oss är oftast kunniga och kompetenta, men befinner sig i en helt dysfunktionell situation. Det är vanligt att hem och skola hamnar i konflikter. Jag har stött på många föräldrar som har skolor som inte förstår problemen, där föräldrarna beskriver sig som projektledare.

Jag upplever att skolan ibland blir ganska ensam.

Jag tycker att det generellt finns en god vilja att vilja lösa problemen hos de som arbetar i skolan. Ibland saknas det kunskap. Att man inte riktigt förstår hur en elev kan vara hemma en hel vecka för att sedan komma på roliga timmen för att uppträda, eller hänga med på skidresan. Man förstår inte hur detta hänger ihop och vet inte alltid hur det ska lösas. Lärarna har redan mycket på sina axlar, och då blir det inte lätt att kanske behöva åka till biblioteket eller till någons hem för att träffa en elev. Då gäller det att förstå varför, och hur det på sikt leder eleven tillbaka till klassrummet.

Jag upplever att skolan ibland blir ganska ensam. Ett problem är att vi har en tendens att organisera oss i stuprör: socialtjänsten har sitt, psykiatrin har sitt, och skolan har sitt. Problematiken spänner över alla delar, och det borde vara ett gemensamt hållande. Jag tror att det skulle lösa mycket om skola, psykiatri och socialtjänst kan hitta bättre samarbetsformer.

Det kan vara anpassningar i form av att eleven får vara i ett mindre sammanhang, antingen till en början eller att man behöver det för att klara sin skolgång. Det kan också vara att skolan behöver arbeta med tydlighet och förutsägbarhet, vad kommer att hända när du kommer till skolan, var ska jag vara, vem ska du vara med, hur länge, vad förväntas av dig, behöver du ha med något och vad händer efteråt. När ses vi nästa gång och vad händer då? Tydlighet gällande upplägg på uppgifter. Många kan behöva uppgifter som är uppdelade i flera steg så att det känns möjligt att klara av, andra behöver mer utmanande uppgifter så att det känns meningsfullt. Man behöver också ofta arbeta med att förankra planeringar och anpassningar till de lärare/pedagoger som berörs så att alla vet vad som är överenskommit.

Det kan finnas situationer där en elev har blivit ordinerad mobiltelefon i klassrummet för den slår bort negativa tankar och tar ner ångest. Det gör det möjligt för eleven att vara där. Sedan kan vi kanske jobba för att eleven inte ska behöva telefonen för att sitta där. Och för att få en kommunikation om vad som är viktigt för den här eleven, hur går det ihop med skolmiljön, hur ska vi förklara för klassen, då behöver de professionella prata med varandra, man behöver prata med eleven om hur klassen ska informeras. Om det riggas så blir det sällan ett problem. Klassen vet att eleven varit borta, och elever är ganska snälla mot varandra, de fattar.

Kunskaperna som de missat under tiden är ganska lätt att ta igen.

Vi får de elever där alla inblandade redan provat med sina verktyg. Det innebär att detta är eleverna med den största problematiken och den längsta frånvaron. De kanske har varit hemma ett, två år. Då jobbar vi oftast under ett års tid för att bryta mönstret. Det måste få ta tid. Kunskaperna som de missat under tiden är ganska lätt att ta igen.

Vårt mål är lite bredare än att bara gå till skolan. Det kan handla om att få ett bättre familjeklimat, komma igång med fritidsaktiviteter, att det vardagliga livet ska fungera. Det handlar inte bara om att få dem att tenta av ämnen hemifrån. Det skulle en del elever kunna göra, men frågan är hur det blir sedan? Hur kommer du ut i ett liv som inte innebär isolering?

Det största problemet blir att prioritera, vad gör vi först, vad gör vi sen? Och vilka saker får man lämna? Vi inleder alltid med en kartläggning. Vi träffar eleven, familjen och skolan för att få en helhetsbild av problematiken, och klarlägga om det finns en gemensam karta. Det är där grunden för alliansen mellan alla berörda läggs. Och när vi kan lämna tillbaka en sådan karta blir det ofta väldigt klart för alla vad som är rimligt att göra.

Vi är ingen fabrik, vi kan inte lösa alla fall. Men våra insatser hjälper för en mycket stor del av de vi träffar. De kanske inte kan gå ut i studier 9-16, men de kommer ut. De tar betyg, de går vidare. Familjeklimatet blir bättre, de får kompisar, de får en fritid. De kommer tillbaka i en, för deras del, fungerande skolgång. Om vi skulle arbeta för vår egen arbetslöshet, att vi inte behövdes, vilket vore fantastiskt, då skulle kunskapen i skolan behöva öka, det behövs tidiga insatser, och bättre förståelse för varje individs behov. Det skulle också gå att göra mer kostnadseffektivt, genom att samla goda exempel och införa nationella riktlinjer. En skola har kanske en, två elever med den här problematiken. Det är inte jättemycket, och då blir det stora krav på varje enskild skola. Kan man hjälpa med en färdig mall vinner vi otroligt mycket arbetstid och resurser.

Det känns hursomhelst som att det går åt rätt håll, vi pratar mer om problemet. Det finns fler och fler skolnärvaroteam ute i kommunerna. De har bra förutsättningar att fånga upp de här eleverna tidigare.

Detta är inte bara ett svenskt fenomen. I Norge har de stora problem med detta, och där finns ingen metod så vi håller på att undersöka det möjliga intresset att implementera vårt arbetssätt både där och i Finland. Där finns också problemet till viss del, men skolsystemet är annorlunda. Där gäller läroplikt, man kan sitta hemma och tenta av. Men då kommer problem med högpresterande elever som ska skriva detta perfekt och inte får till det. Och det skulle vara intresssant att veta hur det gick sen för de här eleverna sen, när de klarat sina studier men aldrig kom ut. Kom de ut i yrkeslivet, eller blev de fast hemma? Även i Japan har de stora problem med hemmasittare. Men trots det vet vi alltså för lite om detta.«

 

Ia Sundberg Lax är chef för Magelungens enhet för hemmasittare

 

Ta del av vårt nyhetsbrev

Vårt syfte med nyhetsbrev och utskick är att informera om vårt utbud. Dels om våra kostnadsfria seminarier och dels om våra utbildningar, föreläsningar, konferenser, event och det som är aktuellt inom vår bransch. Kryssa i rutan nedan för att godkänna att vi hanterar dina personuppgifter. Du kan närsomhelst välja att avregistrera dig från våra utskick/ nyhetsbrev. Vi kommer inte att ge dina uppgifter vidare till tredje part.