Slutord: Större ansvar krävs för att lyckas med stöd vid adhd och autism

Vi välkomnar Socialstyrelsens klargöranden kring behovet av satsningar och förbättringar inom kommuner och regioner för bättre vård och stöd vid adhd och autism. Det är också glädjande och viktigt att de efter våra synpunkter valt att lägga till en uppföljningsindikator för tillgången till vård och stödsamordnare. Att konkret kunna följa upp samverkansåtgärder är helt avgörande för målgruppen.

I Socialstyrelsens replik ”Det behövs utveckling på flera områden” (230203) till ”Låt inte riktlinjerna för adhd och autism skapa ännu ett stuprör” (230102) klargör de vikten av tidiga insatser, att samordna kontakter, prioritera sårbara grupper, höja kompetensen samt att psykologisk eller psykosocial behandling alltid ska ges i kombination med läkemedelsbehandling. Magelungen instämmer i Socialstyrelsens budskap på dessa områden och det är glädjande att just dessa områden tydligt förmedlas. Men vi vill samtidigt lyfta utmaningar och dilemman som uppstår för individen.

1. Att samordna kontakter kräver färre stuprör

Socialstyrelsen lyfter de regionala samverkans- och stödstrukturerna, RSS, och Nationell samverkansgrupp för kunskapsstyrning i socialtjänsten, NSK-S, som viktiga parter att stödja samverkan. Dessa funktioner är viktiga för samverkan, men missar skolan som aktör.

Det finns inte i Socialstyrelsens uppdrag, som de själva lyfter, att ge rekommendationer till skolan. Även om vi kan hålla med om att riktlinjerna kommer höja vårdkvaliteten på gruppnivå för personer med adhd och autism kvarstår vår oro för individerna och deras familjer. Risken med denna typ av snäva ansvarsfördelning är att samverkanshinder uppstår, vilket i sin tur riskerar att krångla till vägen till rätt vård. I det fortsatta arbetet behöver vi minska antalet vård- och stödkontakter som ett led i att bygga bort all komplexitet i vårdsystemen som riskerar att drabba de med störst behov.

Ett steg i rätt riktning är att Socialstyrelsen nu planerar för att lägga till en uppföljningsindikator för tillgången till vård och stödsamordnare. En sådan roll kan åtminstone i ett första skede leda till ett praktiskt samverkansstöd för de som är i behov av det.

2. Allmänna riktlinjer räcker inte för att öka kompetensen

Socialstyrelsen hänvisar till vård- och insatsprogrammet för adhd från 2021 och utbildningsmaterial på Kunskapsguiden. Materialet och insatsprogrammet är pedagogiskt och bra men kan inte ses som heltäckande. Socialstyrelsen bekräftar också behovet av att socialtjänsten behöver mer kunskapsbaserat stöd för metoder och arbetssätt förutom hänvisade stöd. Därmed är det mycket positivt att Socialstyrelsen kommer följa upp hur många verksamheter som framöver erbjuder kompetensutveckling om adhd och autism.

3. Vikten av tydlig uppföljningsmodell

Vi saknar fortsatt en indikator för uppföljning av det föreslagna föräldrastödet. Socialstyrelsen klargör i sin replik att de kommer utvärdera hur alla rekommendationer följs oavsett indikatorer. Men vi vill hävda att indikatorerna fyller ett tydligt och värdefullt syfte för kommunerna och regionernas möjlighet till implementering och måluppfyllelse.

4. Riktlinjer är ett steg på vägen

Precis som Socialstyrelsen skriver, så håller vi med om att riktlinjerna är ett steg på vägen. Men bara ett. Vi behöver alla tillsammans verka för att minska de organisatoriska mellanrum som våra barn och familjer hamnar i när de har behov av stöd och vård för adhd och autism. Detta gäller alla berörda aktörer som socialtjänst, skola, Bup, habilitering och somatisk vård.