10 juni

När treorna talar

Studenterna stack iväg på flaken och skolavslutning för övriga är klar. Nu läser vi vad treorna sa under studentceremonin och ler. Vi fick lov att publicera det. Läs & njut inför nytt läsår. Men först ett rejält sommarlov!

Treornas tal
Tre år har gått, det är svårt att förstå,
att ni faktiskt lyckades få oss att ta studenten ändå.
Vi kom hit med drömmar, ambitioner och driv,
men ni fick snabbt lära er att sömn också var ett liv.
Närvaron har varierat från person till person,
vissa såg ni varje dag, andra någon gång per termin.
Uppgifter sköts upp till sista minuten varenda gång,
ändå försökte ni påminna oss dagen lång.
Ni har hört ursäkter i alla möjliga format,
“jag glömde”, “jag hann inte” och “min dator blev seg idag”.
Ni har medlat i diskussioner om regler och betyg,
och stått ut med elever som helst bara ville fly.
Ni har hört skratt som ekat genom hela korridoren,
och internskämt som levt kvar långt efter lektionen.
För vissa minns man inte ens hur skämtet började en gång,
men ändå hördes det i personalrummet hela dagen lång.
Och någonstans längs vägen blev det helt normalt att höra:
“Ska du ta den i munnen eller i rumpan?”
Ja … vad ska man göra?

Ni har sett elever komma för sent men med stil och klass,
som om de gjorde entré på röda mattan varje pass.
Ni har sett bänkar fyllda med saker från golv till tak,
och undrat hur någon kunde hitta något i detta vrak.
Ni har tagit er igenom prov, redovisningar och panik,
och grupparbeten där en gjorde allt medan resten bidrog med kritik.
Ni har sett oss stressa, klaga och kämpa oss fram,
och ändå funnits där för oss och tagit oss i er famn.

Så nu står vi här med studentmössan på sned,
lite äldre, kanske inte klokare – men vi är nog redo att gå vidare.
Men innan vi lämnar skolan och går mot nästa kapitel i vårt liv,
vill vi att ni ska veta vad ni faktiskt har gett oss med ert driv.
Ni såg oss de dagar då motivationen var slut,
och ni gav inte upp, inte fan höll ni trut.
Ni har stått ut med sena uppgifter, ursäkter och tjat,
och ibland undrat om vi ens lyssnat klart.
Ni har firat våra framgångar, fångat oss när vi föll,
och trott på oss lite extra när vårt eget självförtroende inte höll.
Kanske kommer vi glömma en formel, ett prov eller ett betyg,
men vi kommer aldrig glömma människorna som hjälpte oss på vår stig.

För när vi tänker tillbaka på de här åren i framtiden,
är det inte uppgifterna eller proven vi kommer minnas.
Vi kommer minnas skratten i klassrummen,
de små samtalen i korridoren,
era dåliga skämt som ni drog lite för många gånger,
och att ni alltid fanns där, även de dagar då vi själva inte ville vara här.
Ni har sett oss växa upp framför era ögon,
från osäkra tonåringar till vuxna människor på väg vidare.
Och även om det kanske bara varit några år för er,
så har ni varit en del av några av de viktigaste åren i våra liv.
Imorgon kommer vi inte längre sitta i era klassrum.
Ni kommer ropa upp nya namn,
och vi kommer gå vidare mot nya platser.
Men för oss kommer ni alltid vara en del av den här tiden,
en del av människorna vi blev.
Så när vi nu säger hejdå,
är det med mycket mer tacksamhet än vi kanske visat.

Tack för att ni trodde på oss när vi tvivlade på oss själva.
Tack för att ni stod kvar när vi testade ert tålamod.
Och tack för att ni hjälpte oss bli de människor vi är idag.
Vi lämnar skolan nu,
men en liten del av oss kommer alltid stanna kvar här hos er.