25 februari

"Det viktigaste är att man som förälder inte glömmer att man är betydelsefull”

Hur känns det att ha sitt barn placerat och hur vet man att ens barn har det bra? Vi har träffat Anna, mamma till Johan som började röka cannabis på högstadiet. Hon berättar om sin resa från kaotisk tillvaro med mycket oro till en fungerande vardag.

Annas son Johan började röka cannabis i 14-års åldern. Socialtjänsten kopplades in och de ville så småningom placera Johan i ett hem nära Stockholm, något Anna och Johans pappa tyckte var ett dåligt alternativ.
-Han skulle då bara ha en buss emellan sitt nya boende och gamla kompisar, så det skulle inte hjälpa någonting, säger Anna.

Anna tillsammans med familjebehandlare Sofia Molin, familjebehandlare på Magelungen öppenvård och familjehemsvård. De har träffats för familjesamtal sedan våren 2017, oftast på ett kafé nära Annas jobb. – Det har blivit många fikor under den här tiden, skrattar Anna som är mamma till nu 16-åriga Johan.

Situationen blev värre och till slut blev Johan omhändertagen enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) och han placerades i jourhem en tid.
-Det är inte riktigt det man önskar – att socialtjänsten ska bestämma helt över ens barn. Men sedan föreslog socialtjänsten placering i Magelungens Funka behandlingsfamilj som ett alternativ och det kändes väldigt skönt när vi förstod hur de jobbar. Även om det var LVU på Johan så fick vi behålla vårt föräldraansvar, vi var hela tiden delaktiga och kände oss trygga med deras sätt att arbeta, berättar Anna.

Sofia Molin är familjebehandlare på Magelungen och hon har arbetat med Johan, föräldrarna och Johans behandlingsfamilj sedan våren 2017. Under behandlingstiden, som är cirka ett år, jobbar ett behandlingsteam tillsammans med familjen. Syftet med programmet Funka behandlingsfamilj är att ungdomen ska flytta hem igen.
-Det är tryggande för ungdomen att veta att mamma och pappa är med i behandlingen och att de också behöver göra förändringar för att det ska fungera bättre hemma. Vi är tydliga med att vi vuxna samarbetar kring det som gäller ungdomen och det är ofta skönt för dem att veta att deras föräldrar är involverade och betydelsefulla, säger Sofia Molin.

När man har ett barn som behöver den här insatsen är det vanligt att känna skam och skuld över att ha misslyckats som förälder. Något även Anna känner igen sig i.
-Det är lätt att känna att man är en usel förälder, men Sofia var så bra på att stötta i det. Jag ringde alltid upp henne om det var någonting. Ofta var det så att Johan hellre ville vara hos sin pappa där han hade sina kompisar, men med behandlingsteamets hjälp behövde han även umgås med sin mamma, berättar Anna.

Sofia Molin:
-Ja du kunde ringa när det var besvärligt och vi kunde resonera och fundera ihop kring hur du kunde göra. Du kunde ta emot råd och tips på olika strategier och sedan testa dem på ditt sätt. Jag tyckte du var så himla bra på att fånga upp det stöd vi hade att erbjuda.

På vilket sätt kan du som familjebehandlare stötta föräldrarna?
– Det mest väsentliga är att inte glömma bort att man som förälder är viktig. Det kan verka som att barnen tycker man är rätt jobbig och helst vill slippa träffa en men för barnen är det avgörande att veta att mamma och/eller pappa finns där.
I familjebehandlingen jobbar vi med att hitta tillbaka eller bygga en ny relation till sin ungdom bland annat genom att få till bra stunder tillsammans. En god relation behöver ligga som grund för att senare kunna jobba vidare med att kunna sätta och upprätthålla överenskommelser och gränser.
Jag fungerar också som en länk mellan behandlingsfamilj och föräldrar genom att ha en tät kontakt med behandlingsfamiljen kan jag trygga föräldrarna i att deras barn har det bra, säger Sofia.

I slutet av insatsen jobbar behandlingsteamet med att rigga för hemkomsten. Att det finns ett fungerande nätverk runt ungdomen är avgörande för att behålla de positiva förändringar som uppnåtts under behandlingstiden.

I Johans fall knöts kontakter med hemskolan, kommunens sociala insatsgrupp, Minimaria samt närpolisen i området.
-Det var som ett skydd runt honom och fungerade jättebra i början. Men efter några månader började socialtjänsten släppa på tyglarna. Han behövde inte längre lämna drogtester och inte heller gå på så många möten, tycker Anna.
-Jag hade önskat att tiden i behandlingsfamiljen varade längre. De lär sig jättemycket på ett år, men förändringen är så ny så det finns en risk att den tappas bort väldigt snabbt och då är det lätt att hamna tillbaka i gamla spår, säger Anna.

Insatsen fortsätter på hemmaplan i några månader efter att ungdomen flyttat tillbaka hem, därefter är det vanligt att någon annan form av öppenvård tar vid.

Anna om Johans utveckling, före och efter året i behandlingsfamilj:
-Jag blev nöjd över att det ingick familjebehandling, det behövde vi.
Det har varit lärorikt för oss alla och väldigt bra. Innan hade han aldrig tid att träffa mig, han ville vara med sina kompisar som han hade hos sin pappa. Tiden innan var väldigt utmattande, jag var ofta orolig, ledsen och besviken. Att återfå kontakten med Johan var väldigt skönt. Johan har fått med sig väldigt mycket. Han är kärleksfull med barn och djur och väldigt omhändertagande – det är ett kvitto på att han mår bra. Johan kändes trygg och mycket lugnare. Han gjorde sina läxor och skötte skolan. Vi kunde plötsligt sitta och prata i lugn och ro. Nu tar han med sig sin tjej och delar med sig av sitt liv.

Tips till andra som är föräldrar till ungdomar i behandlingsfamilj:

  • Acceptera läget.
  • Ha tålamod.
  • Stå för det ni tror på, hade vi inte gjort det så hade vår son placerats för nära sina kompisar och då hade det inte hjälpt någonting.
  • Ta emot hjälpen, vi behövde verkligen familjebehandling. Det kan vara förnedrande och ibland och handla om banala saker, till exempel om att få hem sitt barn innan klockan 21.00.
  • Var öppen för nya sätt att tänka.

* Anna och Johan heter egentligen något annat.

Text: Åsa Johansson

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.