1 april

Spaning i Coronatider

Redan de gamla romarna visste att allt här i världen har två sidor och de hade till och med en gud för att symbolisera detta. Guden Janus, med sina två ansikten som visade att allt har en historia och allt har en framtid, allt bär något gott med sig samtidigt som det också har en baksida, något dåligt. Och när om inte nu, i coronatider, är det mer tydligt?

Gymnasieskolorna i Sverige håller stängt för sina elever på regeringens uppdrag och undervisningen ersätts av fjärrundervisning i realtid, via länk. Så ock på min skola och vips blev vi alla hemmasittare. En elev, en dator, ett rum. En lärare, en dator, ett rum. Det blev plötsligt en till en undervisning fast vi alla befinner oss på samma lektion. Jag som lärare och specialpedagog gör samma sak som alltid. Initierar lektionen, delar ut uppgifter, går runt och stöttar och stödjer, hjälper mina kollegor i deras arbete med eleverna, men jag gör det inte längre som en fysisk kropp som rör mig mellan elevernas fysiska kroppar. Istället rör jag mig in och ut i deras virtuella rum på en chatt med videofunktion. 

Det är en surrealistisk känsla och jag märker hur jag saknar allt det där som en människa av kött och blod innebär. Alla små signaler, att kunna lägga en hand på en axel, se någon le eller rynka pannan. Nu stirrar mina spegelneuron istället rakt in i en skärm och letar febrilt efter något att tolka och förstå. Vi har blivit, som psykologen och sociologen Sherry Turkle, alone together vilket ställer stora krav på oss som biologiska varelser. Jag blir t ex mycket tröttare än jag blir under en arbetsdag med skolan full av stojande och stimmande ungdomar och därtill kollegor. Jag fastnar även i tekniken som jag inte alltid behärskar och blir som Bambi på hal is. Jag är långt ifrån min komfortabla zoon. Och det är lätt att bejaka Janus negativa sidor och börja oro sig för än det ena och än det andra. 

Men då får man komma ihåg att Janus även har ett positivt ansikte och där ser jag hur han gör tummen upp. Coronavirusets framfart, som innebär så mycket elände för så många, kastar oss samtidigt som en katapult in i den digitaliserande skolan. Fram tills nu har vi på min skolenhet haft digitalisering som fokusområde. Vi har gått kurser, samtalat om hur vi skall göra, haft workshops i VR och AR, några elever arbetar med programmering och vi har en digital lärplattform. Men nu kastas vi in i detta och får sätta igång vare sig vi vill eller inte och det är bra. Viruset har försett oss med chansen att komma loss och göra verkstad av det som tidigare delvis mest varit snack. 

Om 20 år, säger en av våra elever när hen går hem den där dagen när skolan stängde, kommer detta vara vardagsmat att vi sitter hemma och jobbar on-line. Och ja, som specialpedagog ser jag verkligen att hen har en poäng. För några år sedan läste jag Linus Jonkmans bok Introvert: den tysta revolutionen. Där argumenterar författare, som själv ser sig som introvert, för att i den digitala eran kommer det finnas plats även för dem som inte älskar att mingla, inte trivs i öppna (kontors)landskap eller tycker att det är jobbigt att åka kollektivt vilket skulle innebära att samhället i högre grad än nu även får del av deras kompetenser. Och nu dessa dagar med fjärrundervisning ser jag hur många av våra elever blommar upp. Närvaron ökar markant, deltagandet och inlämningsfrekvensen likaså. En elev skriver i sin utvärdering att detta är ”skola, fast utan ångest”. 

Och om skolan nu skall vara en för alla, skall fungera inkluderande så är det som händer nu en mycket viktig signal till oss. Hur kan vi organisera skolan så att den faktiskt möter var och en där hen befinner sig? Coronavirusets har tvingat in oss i en situation där vi plötsligt kan se en väg framåt, en väg till utveckling, även post-virus. Vi har fått träna oss på fjärrundervisning och många av våra elever har svarat upp mot detta på ett mycket positivt sätt. Och jag tänker att om 20 år kommer det verkligen inte vara konstigt att några elever är på skolan tillsammans med oss lärare IRL, några är hemma på fjärr men hänger med och kommer in till skolan för att få del av ett socialt sammanhang. Det kallar jag en differentierad undervisning på hög nivå. En som verkligen handlar om att du som individ skall få möjlighet till lärande och utveckling just utifrån vem du är och där du är. 

Lovisa Skoog

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *