Simon, 19 slutade gå till skolan efter år av mobbing
Jönköpings Posten 221205 / Tess Rikardsson
Efter flera år av mobbning slutade Simon Lixenstrand gå till skolan. Han blev hemmasittare under en längre period och mådde väldigt dåligt. Men drömmen om att bli busschaufför fick honom att kämpa sig tillbaka.
– Jag är så envis och har alltid varit. Jag ska ta mig igenom det här. Till drömmen ska jag, så är det bara, säger han.
Elever med hög frånvaro i skolan kallas i den allmänna debatten för ”hemmasittare”. Innan pandemin var det ungefär 11 procent av eleverna i årskurs 7-9 som hade en närvaro på mindre än 80 procent i Jönköping. Läsåret 2021/2022 låg samma siffra på 19 procent.
I samband med att JP skrev flera artiklar i ämnet hörde 19-åriga Simon Lixenstrand avsigtill tidningen. Han vil· le berätta om hur det kommer sig att han blev hemmasittare och hur han tog sig tillbaka till skolan. För honom började mobbningen redan på lågstadiet. Från årskurs två fram till mitten av sjuan var skolan ett helvete för honom. Han utsattes bland annat för dödshot, slag och blev spottad på av andra elever.
– Jag mådde extremt dåligt under tiden jag var mobbad. Det var inte självmordstankar, men inte långt ifrån. Jag var verkligen nere på botten, säger Simon Lixenstrand.
Till slut orkade han inte ta sig till skolan längre. Det lutade med att han blev hemmasittande i tre år. Under tiden kunde skolan erbjuda honom en timme hemundervisning i veckan. Men det räckte inte för att bli godkänd i något ämne.
– Jag hade inte ett enda betyg när jag slutade grundskolan.
Vad gjorde du när du var hemma?
-Jag var ute mycket. Åkte buss, pratade med chaufförer, spenderade många timmar på BUP med psykolog.
Jag försökte skita i skolan så mycket som möjligt och bara vara här och nu.
Anledningen till att Simon Lixenstrand spenderade så mycket tid på bussar i Jönköping var för att han enda se• dan han var liten har drömt om att bli busschaufför. Helst av allt vill han köra stadsbuss, antingen i Jönköping eller i någon annan stad.
– Det var väl räddningen under mobbningen och under hemmasittandet kan man säga, jag hade det intresset. Det var många busschaufförer som jag började prata med och lärde känna. Hoppet om att kunna gå klart skolan tändes igen hos Simon Lixenstrand i samband med att han diagnostiserades med add och autism. Då kunde kan söka sig in på Magelungen i Jönköping, en resursskola som vänder sig till elever i behov av särskilt stöd. Där har all personal mycket kunskap m bland annat NPF-diagnoser, och de hjälper många som har en lång tid av skolfrånvaro bakom sig.
– Jag var rädd i början. Jag trodde inte det skulle gå, att jag inte skulle klara av skolan. Men efter första veckan på Magelungen så var det bara wow, psyket vände och det gick upp, säger Simon.
På Magelungen fick han en individuell studieplan för alt plugga upp sina grundskolebetyg. Under sina två år på den nya skolan lyckades han ta igen det han missat undertiden han var borta från högstadiet, och han gick tillslut utmed elva betyg.
– På Magelungen var det hur bra som helst. De kunde säga att: orkar du inte arbe· ta i dag, då är det okej. Sen lyckades de hitta sätt att få mig att jobba ändå. De var väldigt förstående. Det var verkligen vändpunkten helt och hållet.
De två åren på Magelungen ledde till att han kunde komma in på gymnasiet.
– Jag trodde inte att jag skulle ta mig in. Men när jag fick beskedet om att jag kommit in bröt jag ihop, jag trodde knappt att det var sant.
Simon går just nu andra året på Bäckadalsgymnasiet TTC, där han pluggar Fordon och transport.
– När man tänker efter har det gått väldigt bra sedan jag började här. Jag har börjat tänka mer positivt, att jag klarar det mesta även om det är svårt.
Simon känner att han får bra stöd från rektor och lärare på skolan.
-Rektorn är underbar och vi har ett gott samarbete. Jag har också blivit mer medveten om mina rättigheter. I och med mina diagnoser har jag läst på om vad jag har rätt till och vad jag kan kräva.
-Om jag inte gått på Magelungen hade jag inte haft någon referenspunkt om hur bra det kan bli. Så det är mycket tack vare det, att jag kan få det att funka här på skolan också.
Han berättar att han har vänner på skolan, och trivs med det praktiska. Det finns fortfarande folk som är elaka mot honom, men tack vare hjälp från psykolog har han lärt sig att tänka på ett annat sätt.
Om det är någonting som någon stör sig på, så är deras problem och inte mitt. et är de som försöker trycka ner mig som mår dåligt, inte jag. Det tankesättet fick mig att få upp motivationen a_tt bara köra mitt race. Jag är här och gör mitt, that’s it.
Hur mår du i dag?
-Det är inte jättebra. Mobbningen och hemmasittandet har satt sina spår. Vissa enstaka dagar kan jag vara hemma om det är riktigt illa. Men det är också en räddning att ha den här rutinen att gå hit till skolan varje dag.
Drömmen om att bli buss· chaufför i framtiden fortsätter att motivera honom till att gå klart gymnasiet.
– Jag är så envis och har alltid varit. Jag ska ta mig igenom det här. Till drömmen ska jag, så är det bara.
Vad skulle du vilja säga till någon annan som vill ta sig tillbaka till skolan?
– Försök hitta något som du är intresserad av eller vill satsa på, någon motivation. Så länge man har någon glimt är det bara att köra på. Våga ta hjälp, och ta reda på vilka rättigheter du har.
