17 mars
Hur svårt kan det vara?
Som nämndes i föregående inlägg tycker jag mig kunna se att det råder en hel del förutfattade meningar om att det här med att förändra och förbättra skolan skulle vara någonting enkelt. Det är inte helt ovanligt att en i olika sammanhang stöter på människor som undrar vad vi egentligen håller på med i skolan. Som rakt ut frågar varför vi inte gör något när det är så uppenbart att något behöver göras. Ibland kommer även påståenden i stil med ”hur svårt kan det egentligen vara” och varje gång vill jag dra igång en jättelång föreläsning om att det är extremt svårt samtidigt som det är väldigt roligt.För det är det. Oftast väljer jag dock den korta varianten och bara informerar om att det är väldigt svårt eftersom vi har med människor att göra och att jag och många med mig gör vad vi kan och att vi önskar få lite ökad förståelse och tillit till att vi faktiskt vet vad vi håller på med.
Dessa uttalanden eller ifrågasättanden kommer inte helt sällan ifrån människor som saknar pedagogiskt utbildning men eftersom de själva har gått i skolan och ibland även har barn som går i skolan så anser de att de har tillräckligt mycket kunskap för att både kritisera vårt arbete samt komma med en del goda råd. Detta behöver i sig inte i sig vara fel men när en arbetar med skolutveckling på heltid och själv har varit verksam i skolan i över tjugo år kan det vara ganska så retsamt att få höra att det ”bara är att säga åt lärarna vad dom borde göra för att skapa lite ordning och reda” eller att det bara är att vara lite mer auktoritär, peka med hela handen så lyssnar eleverna, gör som vi säger, jobbar på och uppnår betyg ” som på den gamla goda tiden”.
Jag tänker att åsikter eller uttalanden i denna stil kan vara ett tecken på en oförståelse eller bristande kunskap kring hur komplext arbetet med att utveckla och förändra skolan faktiskt är. Och på ett vis kanske det inte är så konstigt för om en inte spenderar sina dagar i skolan eller på annat vis brottas med dessa frågor dagligen kan en ju rimligtvis inte vara så insatt.Vi som däremot befinner oss i skolan eller på annat vis arbetar med att få till det här med skolutveckling vet att det inte finns några ”mirakelmediciner” eller ”quick fix” utan att arbetet med att förändra och förbättra skolan är en komplicerad process som innefattar en mängd olika faktorer och aspekter. Jag vill på intet vis påstå att det är omöjligt utan mer lyfta fram att det kräver att en hel del saker och ting faktiskt fungerar och ganska ofta uppstår händelser eller situationer som gör att ens skolutvecklingsarbete tappar fart, tar lite andra svängar eller helt stannar upp.
Det är ju exempelvis inte så skolan ( som vissa tycks tro) är en isolerad ö utan det som händer och sker i omkringliggande samhälle påverkar ju faktiskt arbetet och livet i skolan. För att förtydliga detta kan vi ju ta en mycket aktuell situation, nämligen den att Sverige (och övriga världen) just befinner sig i ett läge då mycket tid, energi, pengar och tanke går att hantera den pandemi som drar fram. Tid, energi, pengar och tanke som annars hade kunna läggas på det skolutvecklingsarbete som är i gång runt om på Sveriges skolor och myndigheter. I stället för att lägga krut på det arbete som är tänkt tvingas alla vi som är verksamma helt enkelt att finna lösningar på de problem som uppstår som ett resultat av detta. Elever och lärare som tvingas ( eller rekommenderas) jobba hemifrån behöver hitta nya rutiner, nya arbetssätt och nya verktyg och myndighetspersoner och/eller rektorer och chefer behöver lägga tid och energi på att författa och gå ut med riktlinjer kring hur vi ska bete oss samtidigt som de behöver hantera alla de frågor som kommer ifrån oroliga medarbetare, elever eller föräldrar. Allt detta på bekostnad av den pedagogiska utvecklingen.
Det jag lärt mig under de år jag arbetat med skolutveckling (eller i skolan överlag) är att det alltid uppstår situationer som en inte räknat med och att själva tricket för att lyckas i sitt arbete ändå är vara medveten om att det är så. På något vis förbereda sig och rigga för att oväntade händelser eller förändringar kommer att ske samtligt som en har en slags grundplan och en idé vart en är på väg och hur detta ska gå till. I vanliga fall behöver en ju inte gå runt och rigga för en pandemi utan det kan vara alla möjliga stora eller små händelser som kommer mer eller mindre oväntat. Detta sätt att tänka kring skolutveckling eller förändringsarbete brukar jag kalla för en planerad anpassning eftersom vi hela tiden behöver tänka på att anpassa vår plan efter rådande situation eller hur det en planerat tas emot av den de berör. Vanligtvis lärare eller elever.
Viktigt i detta tänk är dock att inte fastna i alternativa lösningar eller brandkårsutryckningar hela tiden som gör att en aldrig kommer vidare utan att försöka få till en något sånär fungerande plan eller en slags en stabil grundstruktur att stå på samtidigt som en är medveten om att det kan komma att ta lite tid innan ens utvecklingsarbete ger resultat. För att en ska få syn på att det ändå går framåt och att arbetet ändå bidrar till positiv förändring behöver en med jämna mellanrum stanna upp, blicka tillbaka och se hur det egentligen blev och vad anledningen till det kan vara. Det vill säga bygga in tid för reflektion och analys i sitt arbete och använda det en kommer fram till då en tar beslut om hur en ska gå vidare.
Om vi återgår till rådande ”coronaläge” kan vi ju hoppas på att det som händer och sker runt om i våra skolor och på vår myndigheter leder till att nya smarta lösningar och innovationer arbetas fram som kan användas även då denna ”kris” är över. Vem vet, det kanske leder till att nya smarta riktlinjer och direktiv kring skolans arbete arbetas fram samt många fler lärare och fler skolor kan bemöta elever i behov av särskilt stöd på ett än bättre sätt i framtiden med hjälp av en än mer anpassad undervisning eftersom många nu tvingas till att jobba mer digitalt och därav använda sig av alternativa sätt att kommunicera.
Det vi även får hoppas på är att denna kris får oss alla att vilja samarbeta över gränser, dela smart lösningar, tips, ge varandra stöd och hjälp, släppa konkurrensen, prestigen och göra vad vi kan för att alla barn, unga och vuxna i skolan (och utanför) ska lyckas på bästa sätt efter sina förutsättningar. Och att vi i efterhand stannar upp och ser vad det bidrog till. Vad av detta som är värt att behålla eller fortsätta med och vad som kan justeras eller tas bort för att vi ska kunna göra ett ännu bättre jobb som leder till att alla barn och unga får bästa möjliga chanser att lyckas i skolan efter sina förutsättningar och behov.
Det som kanske kan glädja oss då det känns tungt är att vi trots allt går igenom detta tillsammans, att det är vår gemensamma kamp mot fienden ”Corona”.Med detta vill jag uppmana er att ta hand om er, var försiktiga, gör vad ni kan så ses vi snart åter här i vårt ”virtuella mötesrum”.
/Susanne
