När ett barn eller en ungdom gör något fruktansvärt och själv drar slutsatsen att ingen kommer någonsin att förlåta mig, då händer något avgörande. Då uppstår känslan av att det redan är kört. Och om det är kört – varför försöka vara något annat än det samhället redan har bestämt vem jag är – när jag ändå aldrig kommer bli insläppt i värmen igen.

Inom kriminologin finns det ett namn för detta; stämplingsteorin. Den beskriver hur den primära avvikelsen är en handling som egentligen inte behöver definiera individen. Men när barnet blir stämplad och reducerad till sin handling börjar identiteten formas därefter – som den avvikande personen. Avvikelse ett blir två, tre, fyra. I det läget blir våldet inte bara ett verktyg – utan en identitet. På en plats, om än destruktiv, där respekt och tillhörighet fortfarande verkar möjlig. Det är alltså inte bara handlingen som driver utvecklingen, utan även samhällets reaktion på den – en situation som barnet till slut gör till sin egen: ”jag kommer ändå aldrig att förlåtas.”

läs hela artikeln här: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/d47VeJ/repliken-i-avsnittet-i-euphoria-fangar-karnan

Debattartikeln är skriven av:

Samira Said, kriminolog och metodutvecklare på Magelungen Utveckling AB

Ihsan Kellecioglu, aktuell med boken ”När barnen bär vårt fall” (Ordfront förlag)