Mamma till en hemmasittare – den svåra kampen

Nu har höstterminen börjat igen – men inte för alla. ”Hemmasittare” kallas de barn som inte längre går i skolan, och deras föräldrar är ofta både utarbetade och förtvivlade. – När det var som mörkast tänkte jag att ”nu åker jag och lämnar barnen på socialkontoret, jag försvinner härifrån bara”, säger Annika ­Häggqvist, mamma till Tobias och Sebastian som var hemma från skolan i tre år.

Ett olyckligt barn, en tom skolbänk och kompisar som för länge sedan slutat fråga varför. Fenomenet kallas hemmasittare, ett begrepp för ett barn som slutat gå i skolan. Hur många barn som det egentligen handlar om vet man inte riktigt. Enligt Skolinspektionens kartläggning år 2016 hade 20 000 elever ogiltig frånvaro, medan Skolverkets nationella rapport från 2009 visade att runt 1 700 grundskoleelever var fullständigt frånvarande utan giltigt skäl i mer än en månad. När TV4:s Kalla fakta gjorde en undersökning i vintras fick de fram en siffra på 5 500 elever, från lågstadiet upp till gymnasiet. Det motsvarar ungefär ett barn i varje skola.

– Sanningen är att man inte riktigt vet hur många hemmasittare det finns. Problemet med till exempel Skolverkets rapport är att man bara tittar på de elever som har varit hemma i minst en månad sammanhängande. Det betyder att en elev som varit borta i tre veckor, men går på en lektion och sedan är borta i tre veckor igen, inte räknas in i statistiken. Samma gäller de barn där föräldrar ringt och sjukskrivit barnen, säger Ia Sundberg Lax.

Hon är kognitiv beteendeterapeut och har arbetat med hemmasittare i tio år, som chef för företaget Magelungens enhet för behandling av hemmasittare i Stockholm, och är medförfattare till boken Hemmasittare och vägen tillbaka – Insatser vid långvarig skolfrånvaro.

– Min känsla, om man tittar på hur många föräldrar, kuratorer och socialsekreterare som kontaktar oss, är att det här är ett stort problem. Och för de individer som drabbas är det naturligtvis ett jätteproblem, säger Ia Sundberg Lax.

Varför blir man hemmasittare?

En hemmasittare är en elev som förknippar
skolan med starkt känslomässigt obehag. Bara att tänka på skolan är jobbigt. Orsakerna till att skolan är förknippad med ångest kan variera, men gemensamt för de barn som Ia Sundberg Lax har träffat på i sitt arbete är att de alla verkligen vill gå i skolan, men inte kan av olika skäl.

– Barnen säger ofta att de ”vill vara som alla andra”, och med det menar de att de vill gå till ­skolan men att det är någonting som stoppar. Eftersom skolan innebär ett så stort obehag är hemmasittandet ett sätt att lösa en övermäktig situation, det är ett sätt för barnen att undvika ångesten, säger hon.

Neuropsykiatriska diagnoser som autism, add och adhd är vanliga bland hemmasittarna, liksom ångest och depression.

– Då är det väldigt tufft att kliva rakt in i en klass med 30 elever. Att man har tagit bort små specialklasser och resursskolor har slagit hårt mot den här gruppen. De här barnen behöver mindre klasser med högre lärartäthet där man jobbar mycket med trygghet. Barnen ska inte bara vilja komma till skolan, utan också att våga stanna.

Många föräldrar beskriver hur de slutat träffa vänner, eftersom det är svårt med alla frågor

Ofta är det inte bara från skolan barnen isolerar sig, de drar sig också undan från sociala sammanhang och stänger in sig i hemmet. Föräldrarna står maktlösa inför situationen och vet inte vad de ska göra, eller vart de ska vända sig.

– Många föräldrar beskriver hur de slutat träffa vänner, eftersom de har svårt för när andra människor ställer frågor. Det blir ett socialt stigma. Att man skulle vara en dålig förälder. När det i själva verket är föräldrar som verkligen kämpar och inte vill något hellre än att deras barn ska kunna gå i skolan, säger Ia Sundberg Lax.

Vilken förälder som helst upplever att det kan vara tufft att kombinera familjeliv med arbete. Det är ofta kämpigt att hinna med skolrelaterade möten och ett heltidsarbete. Men som vårdnadshavare till ett barn som inte vill gå till skolan är mötena i perioder så många att det kan kännas som att driva ett företag. De äger rum på arbetstid och de går inte att tacka nej till. Och innan det ens blir några möten så kan kampen, för att bli lyssnad på och få hjälp, vara mycket tuff.

En förälder som har varit med om allt, två gånger om, är 47-åriga Annika Häggqvist från Haninge. Hennes tvillingpojkar Tobias och Sebastian har båda varit hemmasittare. Annika, som är ensamstående, tvingades vara borta från jobbet i tre år för att stanna hemma och ta hand om sina barn. Hon har känt en brist på förståelse från omgivningen, både från myndigheter och från vanliga människor runt omkring.

– En del tyckte att ”det är väl bara att sätta ner foten, ta ungarna under armen och gå till skolan”. Sådana kommentarer fick jag ju. Men ingen visste vad vi gick igenom där hemma – varje dag var en kamp, säger hon.

Problemen började i trean, först för Tobias. På två månader vände det tvärt. Från att ha varit en kille som själv fixade frukost och tog sig till skolan på egen hand utan några som helst problem, till att inte ens våga gå utanför dörren.

Varje morgon när jag väckte Tobias hade han ont någonstans. Först var det i magen, sedan i huvudet. Till slut hade han ont överallt. De gånger jag faktiskt lyckades få iväg honom så kom vi kanske till 50 meter från skolan, sedan var det som att han gick in i en vägg, säger Annika.

Jag var desperat och skrev att jag behöver hjälp för att hjälpa mitt barn

Vårterminen i trean blev ännu värre, Tobias hade hög frånvaro, och i fyran gick han inte till skolan alls. Annika blev mer och mer förtvivlad, dessutom tyckte hon inte att hon fick respons från skolan. Annika ville att det skulle göras en utredning på Tobias, men i lärarnas ögon var han en elev som gjorde bra ifrån sig och var populär i klassen. Efter många turer fram och tillbaka gjorde Annika tre orosanmälningar på sig själv till socialtjänsten, som en sista förtvivlad åtgärd för att få hjälp.

– Om man märker att ett barn far illa ska man ju anmäla till socialtjänsten, då måste de göra en utredning och se vad som är galet och vilken hjälp familjen behöver. Jag var desperat och skrev att jag behöver hjälp för att hjälpa mina barn.

Ungefär samtidigt började även Sebastian få problem och stannade hemma från skolan. När det äntligen gjordes utredningar på tvillingarna visade det sig att båda hade en autismstörning. Men fortfarande fick Annika inget gehör från skolan. Hon ansökte om att få plats på mindre skolor för sönerna, men fick nej av kommunen.

Under en period hade Sebastian självmordstankar. Han sa rakt ut att han hade velat göra sig själv illa när han stod med kniven i köket. Då hade jag precis fått kontakt med autismcenter, men ingen förstod hur dåligt Sebastian verkligen mådde. Jag fick gömma alla knivar hemma och mamma fick vara hemma hos killarna när jag skulle åka och handla, jag vågade inte lämna dem ensamma.

Annika mådde allt sämre. Hon blev deprimerad och sjukskrev sig från jobbet för att kunna vara hemma på heltid med pojkarna. Det fanns inte tid för någonting annat än att hjälpa dem. Efter tre års förtvivlan, när Tobias och Sebastian missat stora delar av skolgången, mejlade hon ”alla höjdare på kommunen”. Och då vände situationen, Annika fick kontakt med Magelungens ­hemmasittarprogram. På Magelungen jobbar man med kognitiv beteendeterapi för att lära barnen att hantera sin ångest. Det handlar om att ta reda på vad som händer i kroppen när oron kommer, att bemästra ångesten och att träna själv både på hemmaplan, på väg till skolan och i skolan.

– De jobbade intensivt med oss. Inom ett halvår hade grabbarna en ny skola och jag kunde börja jobba igen, säger Annika.

Idag har Tobias och Sebastian klarat av att gå i skolan i två år. Sebastian går vidare till gymnasiet i höst, medan Tobias får gå kvar ett år till i grund­skolan.

– Visst är jag fortfarande orolig över deras framtid och vi har fortfarande perioder som är riktigt jobbiga. Men vi har kommit långt, konstaterar hon.

Det är lätt att skolan och hemmet hamnar i konflikt om vems ansvar det är att få barnen till skolan och att det drar ut på tiden innan familjerna får den hjälp de behöver. Annikas råd till andra i samma situation är att lyssna på sitt barn och inte ge upp.

– Du känner ditt barn bäst, det är du som har utbildningen gällande dina egna barn. Idag är jag tacksam över att jag orkade slåss för Tobias och Sebastian och att någon lyssnade, till slut.