”jag har missat fyra år av skolan”

Liam Pokorny kickar boll på den syrénklädda innergården utanför hemmet på Värmdö. Han har inte varit i skolan alls sedan i vintras och innan dess bara sporadiskt.

– Jag är besviken på skolsystemet. Om man inte passar in finns det verkligen ingenting. Inte på de sex skolor jag har gått på i alla fall. Skolan säger att de ska anpassa undervisningen men gör det inte. För att de inte vet hur man gör, eller för att de inte har pengar, säger Liam Pokorny.

Han har alltid stämplats som den bråkiga i klassen. Killen som pratar för högt, bråkar, inte kan sitta still och blir utskickad i korridoren. Ända från lågstadietiden i Aspudden till skolorna han avverkat efter flytten till Värmdö. Det har slutat med bråk och kaos och att han till slut inte gått dit.

– Jag är så van att höra att ”du är så bråkig”, men det vet jag. Om jag hade kunnat ändra på det så hade jag gjort det. Jag önskar verkligen att jag hade varit normal i skolan. Att jag satt och lyssnade, gjorde uppgifterna och sedan gick hem. I stället för alla möten och mejl hem som gör mamma blir besviken, det är inte så kul.

Först i höstas fick han diagnosen adhd. Men mamma Wendy Pokorny som är sjuksköterska såg tecknen redan i förskolan.

– Liam var så arg som barn, det går inte att beskriva hur mycket ilska som fanns i den kroppen. När han kom hem från skolan var han helt slut och låg utslagen. Det tog lång tid för mig att förstå att det var utmattning bara av att ha varit i skolmiljön, säger Wendy Pokorny.

På lågstadiet hamnar Liam snart i konflikter. Det blir bråk på lektioner och raster, med lärare och klasskamrater. Liam stängs av från rastfotbollen, blir utkastad från lektionerna och hamnar ofta i korridoren.

– Där kom min ångest att gå till skolan för jag kände mig bara missförstådd. Jag blir stökigare när jag är i skolan, en annan person. Då får jag heller ingen hjälp. Om jag inte kan sitta tyst och göra mattetalen så får jag gå ut från lektionen. Då jobbar jag ju inte. Det finns ingen plan alls, säger han.

På mellanstadiet flyttar familjen till Nacka och problemen eskalerar. Liam tillbringar allt mer tid i korridoren eller i jobbiga föräldrasamtal. Om han ens går dit. Varje söndag betyder magont och ångest, varje morgon blir det tjafs och bråk om att gå till skolan.

– Det var i fyran och femman det blev mest knas. Jag hamnade i en stökig klass. Det var ju inte bra alls. Jag och andra elever snackade hela tiden på lektionerna. Jag såg inget syfte med att jobba för jag kunde redan mattetalen. Ämnena har aldrig varit svåra för mig, men koncentrationen är jättesvår. Jag gör proven på tio minuter, sedan ska man läsa bok resten av timmen och det kan inte jag. Jag kan inte sitta still, det kliar i benen och jag får panik.

Det blir alltmer uppenbart att Liam inte passar i en vanlig klass men skolan har få alternativa lösningar utanför klassrummet. I slutet av femman blir läget akut. Liam uppmanas att byta klass för att läraren inte kan hantera honom. Någonstans där orkar han inte längre.

– Dagen när jag skulle börja i nya klassen fick jag panikångest. Jag ville inte gå utanför dörren. Jag var rädd för att det skulle bli krig i Sverige. Så fort jag hörde en smäll trodde jag att det var en bomb. Jag trodde att alla flygplan var krigsflygplan, jag trodde att allt var krig.

Genom åren har såväl elevhälsa och skolpsykolog varit inkopplade och familjen har haft upprepade kontakter med både socialtjänst och BUP i olika kommuner. Wendy Pokorny har flera gånger krävt en utredning, ändå dröjer det till årskurs sex innan Liam får sin adhd-diagnos.

– Det är helt sjukt att det ska ta så lång tid. Alla möten vi har varit på i skolorna, hundratals, och där bestäms saker men så händer aldrig någonting. Liam har klarat sig precis, trots att han inte varit där, men bortfallet i kunskap är ju enormt, säger Wendy Pokorny.

Liam är inte ensam. På Värmdö där familjen bor i dag har 39 elever mer än 50 procents frånvaro och antalet elever som behöver särskild undervisning ökar. Till hösten har 21 elever sökt stöd på Kvarnbergsgruppen, men bara fyra får plats.

– Det är fler elever som har sökt stöd i år och det är fler som vill ha plats än vi har utrymme för. Även om det är rektorernas ansvar att anpassa undervisningen på den egna skolan så ser vi att det här är en fråga som kräver att vi tar ett övergripande ansvar inom kommunen. Därför har vi fått i uppdrag av nämnden att se över behovet av särskilda undervisningsgrupper i höst, säger Mats Lundström, skolchef i Värmdö.

– Nej, vi tror att det är det bästa för eleverna att de går i sin egen skola med kända kamrater och vuxna omkring sig. Vi har också tagit fram ett digitalt stöd för att utreda och följa upp elevernas frånvaro, det är ett utvecklingsarbete som pågår, säger Mats Lundström.

Wendy Pokorny har nu hittat egna lösningar för att säkra sonens skolgång. I vår har hon ordnat en plats i ett hemmasittarprogram från Magelungen, en behandlingsskola för barn med särskilda behov. Två gånger i veckan får Liam besök av ett hemmasittarteam som tar med honom ut och lägger upp planer för skolarbetet.

– Det är jätteskönt. Det känns som att jag har fått nya vänner. Jag har knappt gått ut på tre månader. Bara för att spela fotboll och träna på gymmet. Annars ligger jag inne på mitt rum, det är mörkt, jag tittar på serier, serierna tar slut. Allting tar slut bara.

För att bryta isoleringen har han även beviljats en stödperson via kommunen.

– Hon är jätteschysst, en betald kompis. Vi gör saker som jag tycker är jobbigt, som att åka in till stan. Det är jobbigt att vara själv. Kompisarna har ju fallit bort. Man blir snabbt ensam om man inte är med och gör saker. Jag har kontakt med folk på sociala medier. Annars hade jag varit helt isolerad.

I höst börjar Liam åttan på Magelungens resursskola i Stockholm. I en klass med bara 10 elever. Det ser han fram emot. Vill inget hellre än att klara skolan och ta studenten.

– Jag vill ha ett avslut. Bjuda in folk, stå på ett flak, fira. Jag vill kunna känna att jag ändå har gått i skolan någonting. Jag har redan missat fyra år av skolan.

Han är besviken på skolan och tror att han själv hade behövt en egen lärare för att klara undervisningen.

– Skolan ser inte adhd som ett funktionshinder. Precis som en person i rullstol behöver hjälp kan även en adhd-person behöva bäras lite också. Men det har skolan inte gjort.

Själv tar han ändå funktionshindret med ro. Även mamma har adhd och diagnosen löper som en röd tråd genom familjen.

– Ibland är jag glad att jag har den. Man hittar på grejer och tänker på ett nytt sätt och kan använda den till något annat än att bara vara dålig. Men ibland när jag säger saker och agerar i vissa situationer då är jag inte glad att jag har den. Det är jättesvårt, varje dag. Allt i vardagen blir svårare.

– Fotbollen har räddat mig. Jag spelar i Boo FF:s akademilag. Där presterar jag och är bra. Det är kul att få beröm. Alla föräldrar som står bredvid och applåderar. Utan fotbollen vet jag inte vad som hänt.

Liam kickar vidare med fotbollen i en blomstertid som redan är kommen. En ljusnande framtid börjar faktiskt också skönjas.

Vad vill du göra i framtiden?

– Jag vill bli fotbollsproffs. Jag är bra, men jag vet också att det är få som blir så duktiga. Min farsa är rörmokare. Det vore lite kul kanske att bli lärling hos farsan. Jag vet inte. Jag får se hur det blir, säger Liam Pokorny.

Läs mer: Färre elever får särskilt stöd i Stockholm